Har hållit på och skriva en novell ett tag nu…Vet inte hur pass intressant ni tycker det är att läsa men jag tänkte, slänger upp den ändå, allting någonting att underhålla sig med ;) Den är i delar som ni märker, haha, har tyvärr bara första delen klar än… :)

"Don't be afraid to change" Del 1

(Börjar med att lägga upp den på engelska som var det språket jag skrev den på från början, så lägger jag in en översättning till svenska under också. Föredrar att ni läser den på engelska dock, tycker den gör sig bäst då )

"And now, ladies and gentlemens, it’s time to pronounce tonight secret guest! Or should I say guests? Well, here they are, it’s JEDWARD everybody!”

The excitement in the room wasn’t high, a few outspread half-hearted applause came from the audience when the two almost identical persons ran trough the door and practically jumped down the stairs to get on the stage. They were everywhere and nowhere at the same time and just the presence made me annoyed. Their blond hair stood right up as usual, made them look like clowns. Pfff, ridiculous.

I wrinkled my nose and sighed. I wasn’t expecting much on the ”Secret guest” but this made me really disappointed. How can a talkshow as good as this have the worst guests you could think of? Only the thought of being forced to listen to there talk for the next half hour gave me headache.

”I’m John! And I’m Edward! An together we are JEDWARD!” the boys shouted with big smiles on their faces. That was pretty much all I could take in from all their talking. I just sat and stared at their mouths as it seemed like they were just talking faster and faster. Their voices floated together in my head, I couldn’t catch a word.

”Oh my god…” I whispered to myself and started to look through my purse instead, maybe I could find something in there that made the time pass by a bit faster. Luckily I found my rubiks cube. I had already solved it three times, but still, I could sit like enchanted with the cube for hours.

As I expected the time passed by fast. The twins were talking and talking, and then talked a bit more. I just heard the talking and the applause from the audience like a buzz in my ears. But after a while the sound changed. They became more intensive and louder. I forced myself to look up from the cube. All I saw was chaos. People running everywhere. Screaming.

Only one person stood on the stage. Someone with a hoodie. The hood was covering his whole face, it was impossible to see who it was. I saw him raise his hand…"

------------------------------------------------------------------------------

Svenska

------------------------------------------------------------------------------

"Och nu, mina damer och herrar, är det dags att avslöja kvällens hemliga gäst! Eller kanske skulle jag säga gäster? I alla fall, här är dom, det är JEDWARD gott folk!

Stämningen i rummet var inte alltför glad, några få utspridda halvhjärtade applåder kom från publiken när dom två nästan identiska personerna sprang genom dörren och praktiskt taget hoppade ner för trappan för att kommer ner på scenen. Dom var överallt och ingenstans på samma gång och bara deras närvaro gjorde mig irriterad. Deras blonda hår stod rakt upp som vanligt, fick dom att se ut som clowner. Pfff, löjligt.

Jag rynkade på näsan och suckade. Jag hade inte höga förhoppningar på ”Den hemliga gästen” men det här gjorde mig riktigt besviken. Hur kunde en talkshow lika bra som denna ha de värsta gästerna som finns? Bara tanken på att behöva lyssna på deras prat den närmsta halvtimmen gav mig huvudvärk.

”I’m John! And I’m Edward! And together we are JEDWARD!” ropade pojkarna med stora leenden på läpparna. Det var i princip allt jag kunde ta in av deras prat. Jag satt bara och stirrade på deras munnar, det verkade som om dom bara pratade fortare och fortare. Deras röster flöt ihop i mitt huvud, jag kunde in uppfatta ett ord.

”Herregud…” viskade jag för mig själv och började titta igenom min väska istället, kanske fanns det något där i som kunde få tiden att gå lite fortare. Som tur var så hittade jag min rubiks kub. Jag hade redan löst den tre gånger, men jag kunde ändå sitta som förtrollad med kuben i timmar.

Som väntat så passerad tiden förbi fort. Tvillingarna pratade och pratade och pratade sen lite mer. Jag hörde bara pratet och applåderna från publiken som ett surr i mina öron. Men efter en stund ändrades ljuden. Dom blev mer intensiva och högljudda. Jag tvingade mig själv att titta upp från kuben. Allt jag såg var kaos. Folk som springer runt. Skrik.

Bara en person stod på scenen. Någon med en luva. Luvan täckte hans ansikte, det var omöjligt att se vem det var. Jag såg honom höja sin hand…"

Nu blev det mycket text i det här inlägget, haha. Det blev inte jättemycket att John och Edward i första delen, men man måst ju börjar någonstans så att man förstår resten sen ;) Har inte kollat skrivfel eller något i den, så känn er fria att påpeka så att jag kan rätta till ;)